"Woody Allen. A documentary"

woody typewriter

Woody Allen har skrivit alla sina filmer på sin gamla tyska skrivmaskin.

Vid 76 års ålder lättar Woody Allen på förlåten och visar upp det mest privata i en ny dokumentär. Det är snyggt och smart, men det skaver lite när filmen sladdar förbi skandaler och skaparkris, skriver Helena Lindblad.

Nästan allting kring Woody Allen är det stoff som drömmar vävs av: från fyrtiotalsuppväxten i en brokig judisk familj i det filmiskt pittoreska Brooklyn och det tidiga genombrottet som tonårig skämtmakare och firad ståuppkomiker i New York till genombrottet med stilbildande ”Annie Hall” 1977. Och sen: en grundmurad position som en av den amerikanska efterkrigstidens mest produktiva och profilerade filmskapare med över fyrtio långfilmer i bagaget.

Hur mycket en Woody Allen-fantast, som undertecknad, tror sig redan veta om den Manhattanbaserade veteranen efter flera biografier och intervjuböcker, finns det ännu mycket mer att hämta i Robert B Weide generösa och extremt välproducerade dokumentär som äntligen kommer till Sverige i nedklippt bioversion. Vid fyllda 76 tycks den skygge Allen ha bestämt sig för att lätta på förlåten ordentligt. Han tar med sig Weide långt in i det mest privata. Nej, det inte riktigt som ni tror nu. Visst kommer vi in i sovrummet, men det handlar om kreativitet och inte särskilt mycket om sex. Allen demonstrerar sin tyska skrivmaskin som han köpte för snart sextio år sedan och har skrivit alla sina filmer på, han visar sitt gula lappsystem vid sängen och berättar om hur och när han bestämde sig för att bära de tjocka, svartbågade glasögonen som blivit hans kännemärke.

”Woody Allen. A documentary” är ingen visuellt uppseendeväckande film – även om det finns en del fantasifulla bildlösningar från barndomsdelen i början – och den arbetar sig metodiskt och konventionellt kronologiskt genom Allens liv och verk. Alla medverkande, oavsett om det är skådespelare som Scarlett Johansson eller medarbetare som systern/producenten Letty Aronson, säger snälla och smarta saker. Alla klipp är dessutom suveränt välvalda och snyggt infogade i samtalen.

Det skaver lite hur Weide överlojalt sladdar förbi den del av Allens liv som tillhör snarare tillhör mardrömsfacket, det vill säga tabloidskandalen som briserade i början av 90-talet då hans dåvarande partner och leading lady Mia Farrow upptäckte att särbon hade inlett en kärleksrelation med hennes vuxna adoptivdotter. Att Woody Allen säger många kärleksfulla ord om Farrows skådespelarbegåvning uppväger inte riktigt den ensidiga bilden av händelse. Man kunde till exempel tänka sig att Weide och Allen hade talat om hur Allen upplevde den kreativa kris han uppenbarligen delvis led av mellan ”Fruar och äkta män” (1992) – som spelades in samtidigt som skandalen briserade – och starka ”Matchpoint” 2005.

Och man kan för en stund reta sig på hur den manliga genikulten – och här speglar Woody Allens liv på ett signifikativt sätt hans idol Ingmar Bergmans – liksom tystar det som klassas som privata tillkortakommanden när det gäller ansvar för familj och barn.

Men sådan är världen – i alla fall för den generationens män – och kvar står ett antal filmer att älska och beundra trots allt. Och det är avväpnande hur Woody Allen avdemoniserar skapelseprocesser med one-liners som ”Det är inte atomfysik att göra film” eller ”Jag jobbar efter kvantitetsteorin. Då och då blir något bra.” Det finns alltid något guldkorn att hitta, även i de filmer som inte alltid blivit så lyckade. Ett tips för den riktigt intresserade är att skaffa dvd:n som är över tre timmar lång.

woody collage